Mathare Calling

Sweden Calling

Dags att åka hem.

Matatu 44 som tar oss till Mathare.

Kattis hjälper till att märka hus (HIV/AIDS-maping)

Chapatistånd i Mathare.

Linas nyinköpta stray dog tavla. 

 Vi har parkerat bilen utanför en bank som ligger på gränsen till Kibera. Vi väntar på att Gamba ska komma och hämta oss och visa oss vägen till konstkollektivet på åtta konstnärer som finns i Kibera. Vi ser en man med palestina sjal som håller undan långa bångstyriga dreadlocks. Hans tår tittar ut genom hans safariskor där toppen är avskuren. Hans smala ben bär rutiga byxor med avklippta crocker jeans utanpå. Vi kliver in i området. Aningen mer välordnat än Mathare. Husen är av betong eller lera. Det ser man i Mathere också men mer sällan. Här har husen mer och starkare färg. Barnen kan samma ramsa.

Vi kliver in i atejlen, den är ljus trots att den bara har ett litet fönster och ett litet ljusinsläpp i taket. Tavlor i starka färger och motiv som jag känner igen från mina nästan två månader i Kenya står lutade mot väggarna. Allt är täckt i ett tunt lager av afrikansk rött damm. Bakom en stor tavla ligger en man och sover, det enda som sticker fram är svarta dreads. Tavlan bildar en liten koja. Ännu en konstnär kliver in i ateljén. Han berättar att eftersom världen går under ikväll klockan sex spenderade han halva sina besparingar i går. Det var fest! Andra halvan är för idag.

Kvällen tillbringas hos lisa på fest! Vi fick fortsätta leva!

Josefat eller josef. Det är två i en. Min tvillingbror Josefat blev skjuten när vi var 15 år. Vi hann prata lite innan han dog. Vi enades om att jag skulle ha kvar honom på jorden och han lovade ta med mig till himlen. Därför bytte vi namn.

Josefat och Josef var bäst i sin klass när de gick i skolan. De var nummer ett av trettiofem. Deras pappa tyckte att ett inte är ett bra nummer, det är ju trettiofem stycken i klassen, trettiofem är ett bättre nummer. –Min pappa var obildad, han förstod inte att nummer 1 var ett bra nummer i detta sammanhang förrän han blev arresterad för barnmisshandel på sina söner. Detta berättar han utan sorg i rösten. Det är kärlek jag hör när han berättar dessa historier.

Det är Josefat som tar oss till Hell denna dag. Vi vandrar i en stor ravin där vattnet har format sandstenen i mjuka fåror. Vi klättrar över klippblock, gränslar över floden och får känna på de varma källorna. Det känns lugnt och skönt här. En annan värld. Josefat säger att här kan man nog överleva om världen skulle gå under.

På vägen ut ur parken ser vi zebrorna med sina fläskiga rumpor, några ränder emellan och ett stort huvud. Pumba ur lejonkungen som springer med svansen som den vore en antenn, stora hjordar av bufflar och giraffer. 

Piff och Puff hang out with Donald Duck.

Piff och Puff.

Planet som tog oss till Lamu. Vi satt typ i cock pit, precis bakom piloten. 

2 av 40 000 åsnor på Lamu.

Flitigt projektande på vår terass.

Matförgiftade.

Äntligen lite friskare då tar vi en tur med en segelbåt och blir bjudna på en god fisk, men det visar sig vara ännu en dos av gift.

På väg på safari i Masai Mara. Tre tyskar, Kaweh, piff och Puff, Kavjan och osten.

Ser man elefanten..?

Vi såg en KROKODIL!

Halva Kattis i Kenya och andra halvan i Tanzania.

Innan vi kom ner trodde vi att telefonen skulle vara en trygghet för att inte råka illa ut på kvällar och nätter. Det är den men den största rollen telefonen har för dessa kvinnor är ekonomisk trygghet. Det visar sig att många gånger är de helt beroende av sin telefon då det gäller att få jobb. Det är bara en av de kvinnor vi pratat med som har en anställning. De andra tar de jobb de kan få. Telefonen är också ett viktigt verktyg då det gäller att samordna möten för spargrupper, community planning och zonal development planning. Vi upplever att telefonen är ännu viktigare för befolkningen som lever i slummen än för många andra eftersom dessa människor saknar adresser, fast jobb där de kan nås och saknar tillgång till datorer och internet. Tjänsten Mpesa (M står för mobile och pesa är pengar på swahili) har gjort det möjligt för dessa människor att för första gången kunna spara pengar. Allt detta gör det viktigt att alltid ha sin telefon laddad. Detta är dock inte alltid möjligt trots att många hushåll i Mathare har el indraget. Denna el är till 99 % tjuvkopplad el. Tjuvkopplingarna överhettar transformatorerna och detta leder till strömavbrott för både tjuvkopplade- och legala ledningar. Många av de som haft legala kopplingar har tvingats gå över till den tjuvkopplade elen för den legala har slutat fungera och då de kontaktar KPL kan det dröja flera månader innan de kommer och kopplar på elen igen. Det blir utan el men tvingas fortfarande betala. Vare sig de väljer legal eller illegal el lever de med strömavbrott flera gånger i veckan.

Vi utförde ergonomiska tester med 10 kvinnor där de fick prova två olika tekniker på kinetisk energi, en vev och en pump. Vi har dessutom demonstrerat och diskuterat solceller med dem. Otroligt spännande och intressant. Solceller är det några av dem som känner igen, men ingen av dem har sett produkter som använder sig av kinetisk energi förut. En kvinna har frågat:- Kommer den här produkten ta all min energi?  Trots att de sitter med telefonen framför sig och ser hur den laddas medan de vevar har de svårt att förstå att detta inte skulle kräva el från elnätet och att det är deras egen rörelse som omvandlas till energi till telefonen. Under testerna förstod vi också att vi har haft otrolig tur att träffa så tålmodiga och duktiga tolkar! Det har varit många timmar av förklarande, tolkande, förklarande av samma saker.

Då alla ergonomiska tester och uppföljning av intervjuerna var gjorda sammanfattades intervjuer och testerna i fältstudien. En av de slutsatser vi dragit från detta är att solcellen inte passar sig i slummen då stöldrisken är alldeles för stor då utrustningen måste lämnas i solen. En annan sak som vi upplevt är att strömavbrotten är oftare förekommande under regnperioderna och tyvärr är det så att solen som ju är förutsättningen för denna teknik samtidigt är mindre förekommande. 

Då detta arbete var sammanställt började brainstorming processen som till stor del utgick från kommentarer som vi fått under testernas gång. Två av ideérna baseras på aktiv rörelse energi och en på passiv för att generera ström för att ladda mobiltelefonen.

I fredags var i i Mathare igen för att presentera en sammanfattning av fältstudien i form av en serie som vi gjort, slutsatser och konceptskisser. Men vi fick tänka om! Vi fick inte komma in i området på grund av säkerhetsläget. Vi stod på gränsen till Mathare då våra tolkar och guider förklarade för oss att 42 familjer hade arresterats dagen innan för illegal el, många av dessa var de kvinnor som vi intervjuat. Det var oroligt i området efter arresten och en av våra guider misstänktes från en del av de andra boende att han var den som angivit dem. Därför gör vi ett nytt försök idag och hoppas att läget har lugnat ner sig. 

Waweru och Armstrong tittar på serien "Mathare Calling"som vi gjort baserad på  intervjuer och observationer. (sammanlagt 16 kvinnor och deras mobiltelefonanvändning)

Zipporah tittar på våra konceptskisser.

The Armstrong walk

På en liten avsats, ett trappsteg ner mot slatten och Kosovos början, sitter vi och väntar. Det är en sval eftermiddag och lite folk syns till längs Kosovo Avenue. Barnen leker långt borta. Vi hör deras gälla ljut och skratt. Det dova ljudet när en fot träffar fotbollen. Skor som skrapar i den röda sanden. De flest barn har försvunnit in bakom den stora grinden for att börja nästa lektion.

Sista dagarna på var resa börjar närma sig och det känns tungt. Vi bävar för den dagen vi måste säga adjö och aldrig mer komma tillbaka. Till just den här stunden och den här tiden. Och sa tröstar vi oss själva. För ingen tid kan någonsin vara för evigt. Och om vi finner sätt att förvandla vårt nu till fina minnen, kan vi bära det med oss för evigt.

Vi ser Kevin. Michael Kevin Armstrong. Han viker av lite längre bort och försvinner in mellan huslängorna. Vi anar en kort avvikelse, och hur hans hand famlade i fickan precis innan.

Cigarett! Utbrister vi och ler mot varandra.

Han köper en i taget från damerna vid stånden. Pa ett stort brädspel distribuerar de karameller i papper, små kexpaket och cigaretter styckevis.

Kevins allvarsamma ansikte dyker återigen upp. Han traskar mot oss, cigaretten vilar mjukt mellan två fingrar. Vi följer hans långa arm som svänger löst i sitt axelfäste. Den andra handen tryckt i fickan. Till skillnad från majoriteten kenyaner går Kevin fort, Stockholms fort. Vi kallar det the Armstrong walk. Han är dessutom ofta väldigt punktlig. Vid ett möte kommer vi sent. Han tittar upp på oss från bänken där han suttit och väntat, knackar på klockan, ni ar 7 minuter sena! Nu går han bestämt mot oss men låter blicken cirkulera tankspritt. Våra ögon möts inte. Han väntar tills han är strax nedanför oss. Då spricker han upp i ett leende. Vi hälsar med handslag och kramar. Han sätter sig bredvid oss på avsatsen.

Vi har med oss bilder, porträtt av kvinnorna som hjälpt oss och även på honom och Waweru. Han får sin hög och börjar bläddra. Skrattar gott åt varje bild, kommenterar att; där var han minsann orakad, att den bilden var bra, och att Kommer du ihåg de där stenarna! Han pekar på bilden där jag och Kevin sitter lutade mot våra knän, fötterna stabilt mot två stora stenbumlingar. Stenarna var så varma att vi inte kunde sitta vanligt, och efter en dags mapping var benen trötta. Vi skrattar tillsammans och minns. Jag minns hur han bad oss att skippa de svarta gummistövlarna den dagen eftersom vi skulle vandra kring området under de farligaste timmarna av sol. Vi följde hans råd. I slutet av dagen sökte sig Kevin allt mer till skuggan. Det bränner! Hans svarta kostymskor kokade i solen. Och vi tittade menande på honom. Hans skratt följdes av en klapp på ryggen och en låg high five, som alltid slutar i ett kvardröjande handslag.

Skorna passade till outfiten! Han drar demonstrativt båda händerna från hjärtat till låren. Öppna handflator och cigaretten fortfarande inkilad mellan pekfinger och långfinger. Lapparna formade till ett litet mellanrum som söker medhåll. Hans ralf lauren skjorta i grov vävd bomull är kortärmad med utsuddade röda och gröna ränder mot vit bakgrund. Kostymbyxorna är strukna. Svarta skor med trubbig rektangulär tå. Spetsen svävar liksom lite i sin förlängning. Hans tunna kropp försvinner lite mellan tygerna. Jag kan inte riktigt släppa hans perfekt styva krage och rena skor. När det regnar i Mathare förvandlas passagerna till lersörjor. Vi ser eleganta damer traska obekymrat i flipflops. Vi med lera upp till fotknölarna, de med rena fötter i öppna skor och lera endast längs undersidan av skosulan.

Vi visar honom vår favorit bild, den när han ler. Han står en aningen svankad med ena handen mot höften som följer ett sträckt ben, motsatt ben böjt och i samma hand en glödande cigarette. Så som han alltid står. Och vi poängterar att han aldrig ler på bild. Han vill knappt vara med på bild. Men han vill alltid se på bilderna direkt efteråt. Resten av dagen ropar han ivrigt leende på mig att ta en bild och så fort jag ska knäppa intar han sin klassiska seriösa pose.

Det ringer. Vi lämnar Kevin till sitt samtal som låter intensivt. Han höjer rosten ibland, pratar fort och bestämt. Plötsligt skickar han över telefonen till Hanna: här, säg några ord till min fru! Efter att Kevin avslutat samtalet visar det sig att skilsmässa är på tal och att de har bråkat. Kevin berättar att det uppstått en konflikt gällande pengar. Han antas försörja sin fru och hon hanterar sina egna fickpengar som hon tjänar tack vare ett bra avlönat jobb på ett hotell i stan. Själv kämpar han med att betala hyra och sina kursavgifter på universitetet. Det är viktigt för honom att fortsatta utbilda sig, och det är viktigt att träffa människor som oss för att utvecklas. ”Ni ger mig lite lunchpengar, men jag ser det som en långsiktig investering, en annan slags erfarenhet och vem vet vad ni kommer fram till. Ni kanske kommer tillbaka med en produkt som kan hjälpa även mig i vardagen med att ladda telefonen.” 

Konflikten är lite oklar men det verkar handla om att Kevin antas bidra med mer pengar. Han känner ett stort ansvar för sin fru och berättar lite desperat om hur hon häromkvällen efter ett bråk bara drog. Det var kväll och mörkt och han visste inte var hon tog vägen eller om hon ens var i säkerhet. Vad som helst kan hända när mörkret faller i Mathare, och en ung kvinna ska inte gå genom området ensam. Han förklarar att det är på hans ansvar, att hennes far kommer att hålla honom ansvarig om något skulle handa. Han följer henne även tidigt om mornarna till mataton då solen inte ännu gått upp. Genom hela samtalet är han noga med att förtydliga att uppbrottet är ömsesidigt och att det går diplomatiskt till. Hon ska helt enkelt ta sina saker och flytta till sin syster. Men innan någonting drastiskt sker ska de prata mer ikväll.

Samtalet tar en vändning när Kevin avslöjar att han fått ett nytt jobb. Han kommer precis från universitetet som samarbetar med Must och engagerar sig i deras arbete gällande Mathares utveckling. Han sökte jobbet för ett tag sedan och trodde mest att det var en uppföljning han skulle till idag när de ringde. Men det visade sig vara en anställningsintervju och han var en av de sammanlagt 20 som fick ett jobb. Det var hårt söktryck och vi gratulerar honom om och om igen. Han berättar att jobbet har med communityplanning att göra. Med blå målarfärg ska han markera husen i Kosovo med bokstäver och nummer, precis som han gjorde med mapingen, och rapportera in antalet boende i varje hushåll. Han kommer även att assistera i arbetet att strukturera informationen. Därefter väntas en doktor komma förbi för att testa samtliga för HIV/AIDS. Han lägger även till att han kommer att tjäna tre gånger så mycket som sin fru och att hon har dålig tajming. Vi anar en glimt av ironi och samtidig sorg. Inget uppbrott sker smärtfritt.

Kevin började plugga ekonomi på universitetet för att ganska snart inse att han ville byta till journalistik. Hans passion grundar sig i att berätta en historia, Mathares historia.

Mathare är precis som New York, Mathare sover aldrig.

Då och då får han en krönika publicerad i The Daly Nation, Kenyas ledande nyhetstidning. Han skriver om allt ifrån politik till vardagen i Mathare. Hans kontakter med tidningen har gjort det möjligt att låta fler röster från Mathare göra sig hörda. En dag ringer Kevin och hans röst låter uppspelt. Tillslut lyckas vi urskilja från strömmen av ord att en artikel blivit publicerad, sidan 10 i helgbilagan. Vi tar oss ut på jakt efter en tidning. Missmodiga slår vi oss ner på en etiopisk restaurang för lunch, ingen tidning har synts till. Av en slump kan servitören bistå med sitt ex och vi bläddrar hungrigt igenom tidningen. Finner en artikel om The break up. En kenyans bild av vilka råd man ska följa den dagen uppbrottet är ett faktum. Råd som att undvika alkohol och att göra slut på samma plats där ni fann kärleken, blandas med en beskrivning av hur kenyaner lätt temperamentsfulla ibland tar till att kasta tallrikar for att förtydliga sitt missnöje över situationen. Du bör även undvika att kritisera din före detta om du anar att hon för tillfallet är labil till följd av den känsliga situationen. Vi ser på Kevin och söker efter en glimt temperament, ska vi anta att hans diplomatiska uppbrott måste hettat till vid ett tillfälle? Jag minns även min eftertänksamhet då när jag upptäckte att artikeln var skriven av hans vän och inte han själv. Den glädje han uttryckte som sprang ur en slags faderlig stolthet, som vi först misstog för att vara en fantastiskt, självisk, eufori över sin egen bedrift.

Vi traskar genom Kosovo. Begrundar det fina med att vi alltid delar en tystnad emellanåt i vara samtal. Då när en historia når sitt slut. Och vi bada tillåts låta blicken cirkulera tankspritt. Jag följer hans bestämda steg nar han flyter fram längs välkända röriga avenyer. Hans garv. Hur han kallar till sig vänner och vänners barn för att presentera för oss. Snälla händer tar i hand och varma famnar om varandra. Han älskar sitt folk. Och så många gånger har poängterat sin vision för oss, att han inte vill lämna Mathare förens alla är omvända. Han vill få alla att inse att om någonting ska förändras måste du själv ta tag i saken.  Tillsammans är de starka. Kick poverty out of Mathare!

Kevin tar ett varmt stadigt tag om en mans hand, han vänder sig mot oss och nickar menande mot mannen. Ser ni, titta! Vi tittar frågande från den ena mannen till den andra. Det är min bror! Brodern är längre och ansiktet fårat. Hans stora ögon trollbinder oss. Jag frågar storebror om hur Kevin var som liten. Han pekar på det smutsiga avfallet som rinner ner längs kanalerna. Kevin skulle städa upp det där, bara han kunde tjäna en hacka. Då och idag Han ser pengar i allt! Jag ber honom att förklara och han förtydligar att Kevin haft alla slags jobb du kan tänka dig, han har dragit kärror med varor till och från stan och även jobbat som matatu konduktör. Jag väljer att läsa in Kevins nyfikenhet i broderns uttalande och även hans vilja att förändra Mathare när jag tänker på hans händer som röjer upp i avloppen. George, brodern, berättar att han är på besök över helgen, annars bor han på landsbygden, i central province, där han driver en restaurang. Precis som Kevin är han uppvuxen strax intill Mathare, inne på mental sjukhusets område där mamma jobbade. Han minns tillbaka tillsammans med mig, hur Mathare förr i tiden var en obehaglig plats man höll sig borta ifrån. Så småningom tog syskonen sig alltmer in på området och involverades bland människorna som bodde där. Mamma var alltid så rädd! För Mathare och för vår skull. Tillslut tog vi henne med oss, skyddade henne som livvakter när vi gick genom området för att handla lite grönsaker. Efter den dagen släppte det mer och mer och hon började acceptera Mathare och inse att där fanns anständiga människor likväl som kriminella. Själv har han hållit sig borta från en kriminell bana, även om många vänner runt omkring honom fastnat i sådana.

Lead a clean life- and the rest will come.

Akta getterna! Utbrister Kevin och jag vänder mig om, tar ett steg åt sidan för att undvika flocken som traskar förbi mig. Han skrattar. Du blir alltid så rädd, för allt! Jag ler tillbaka. Och han är alltid rädd om oss båda, Hanna och mig, att vi ska råka slå i huvudet, att vi inte ska klara oss helskinnade ner för en brant passage. Även på avstånd har han stenkoll på vem som närmar sig oss, redo att gripa in om en berusad man blir för påträngande. Kevin tar ett bloss och låter blicken dröja sig kvar som fångad av en tanke. Som så många gånger tidigare lämnar han obemärkt över det sista blosset, fimpen, till en aningen berusad lite luggsliten bekant.

Nära döden.

Fredag den 13:e! Vi hör en smäll och ett krasch. På gatan där vi just passerat ligger en gatulykta som suttit fyra meter upp.

Hitta kycklingen!

Middag ute i förorten. Kattis ordnade spontansafari.

-I’m very talented. My first talent is the cranking dance.

Intensiv vecka i Mathare. 10 tester á 1 timme. Det stående skämtet: Could you think of a place where you could put your solar cell gadget?  Waweru,  tolk, hade alltid samma svar.

Lina följde med en lördag till Mathare. Vi träffade våra fem kvinnor för porträttfotografering och lekte med alla barnen.

En blind, svältande hund schasades ned längs Mathare avenue.

Mitt i gruppfotograferingen anlände masaien med en dunk blod.

 Delikatess!

Veckan inleddes med bildfest! Stacy, Wawerus dotter hjälpte oss att dela ut korten.

Tjockgott! Det där är alltså avokado.