The Armstrong walk

På en liten avsats, ett trappsteg ner mot slatten och Kosovos början, sitter vi och väntar. Det är en sval eftermiddag och lite folk syns till längs Kosovo Avenue. Barnen leker långt borta. Vi hör deras gälla ljut och skratt. Det dova ljudet när en fot träffar fotbollen. Skor som skrapar i den röda sanden. De flest barn har försvunnit in bakom den stora grinden for att börja nästa lektion.

Sista dagarna på var resa börjar närma sig och det känns tungt. Vi bävar för den dagen vi måste säga adjö och aldrig mer komma tillbaka. Till just den här stunden och den här tiden. Och sa tröstar vi oss själva. För ingen tid kan någonsin vara för evigt. Och om vi finner sätt att förvandla vårt nu till fina minnen, kan vi bära det med oss för evigt.

Vi ser Kevin. Michael Kevin Armstrong. Han viker av lite längre bort och försvinner in mellan huslängorna. Vi anar en kort avvikelse, och hur hans hand famlade i fickan precis innan.

Cigarett! Utbrister vi och ler mot varandra.

Han köper en i taget från damerna vid stånden. Pa ett stort brädspel distribuerar de karameller i papper, små kexpaket och cigaretter styckevis.

Kevins allvarsamma ansikte dyker återigen upp. Han traskar mot oss, cigaretten vilar mjukt mellan två fingrar. Vi följer hans långa arm som svänger löst i sitt axelfäste. Den andra handen tryckt i fickan. Till skillnad från majoriteten kenyaner går Kevin fort, Stockholms fort. Vi kallar det the Armstrong walk. Han är dessutom ofta väldigt punktlig. Vid ett möte kommer vi sent. Han tittar upp på oss från bänken där han suttit och väntat, knackar på klockan, ni ar 7 minuter sena! Nu går han bestämt mot oss men låter blicken cirkulera tankspritt. Våra ögon möts inte. Han väntar tills han är strax nedanför oss. Då spricker han upp i ett leende. Vi hälsar med handslag och kramar. Han sätter sig bredvid oss på avsatsen.

Vi har med oss bilder, porträtt av kvinnorna som hjälpt oss och även på honom och Waweru. Han får sin hög och börjar bläddra. Skrattar gott åt varje bild, kommenterar att; där var han minsann orakad, att den bilden var bra, och att Kommer du ihåg de där stenarna! Han pekar på bilden där jag och Kevin sitter lutade mot våra knän, fötterna stabilt mot två stora stenbumlingar. Stenarna var så varma att vi inte kunde sitta vanligt, och efter en dags mapping var benen trötta. Vi skrattar tillsammans och minns. Jag minns hur han bad oss att skippa de svarta gummistövlarna den dagen eftersom vi skulle vandra kring området under de farligaste timmarna av sol. Vi följde hans råd. I slutet av dagen sökte sig Kevin allt mer till skuggan. Det bränner! Hans svarta kostymskor kokade i solen. Och vi tittade menande på honom. Hans skratt följdes av en klapp på ryggen och en låg high five, som alltid slutar i ett kvardröjande handslag.

Skorna passade till outfiten! Han drar demonstrativt båda händerna från hjärtat till låren. Öppna handflator och cigaretten fortfarande inkilad mellan pekfinger och långfinger. Lapparna formade till ett litet mellanrum som söker medhåll. Hans ralf lauren skjorta i grov vävd bomull är kortärmad med utsuddade röda och gröna ränder mot vit bakgrund. Kostymbyxorna är strukna. Svarta skor med trubbig rektangulär tå. Spetsen svävar liksom lite i sin förlängning. Hans tunna kropp försvinner lite mellan tygerna. Jag kan inte riktigt släppa hans perfekt styva krage och rena skor. När det regnar i Mathare förvandlas passagerna till lersörjor. Vi ser eleganta damer traska obekymrat i flipflops. Vi med lera upp till fotknölarna, de med rena fötter i öppna skor och lera endast längs undersidan av skosulan.

Vi visar honom vår favorit bild, den när han ler. Han står en aningen svankad med ena handen mot höften som följer ett sträckt ben, motsatt ben böjt och i samma hand en glödande cigarette. Så som han alltid står. Och vi poängterar att han aldrig ler på bild. Han vill knappt vara med på bild. Men han vill alltid se på bilderna direkt efteråt. Resten av dagen ropar han ivrigt leende på mig att ta en bild och så fort jag ska knäppa intar han sin klassiska seriösa pose.

Det ringer. Vi lämnar Kevin till sitt samtal som låter intensivt. Han höjer rosten ibland, pratar fort och bestämt. Plötsligt skickar han över telefonen till Hanna: här, säg några ord till min fru! Efter att Kevin avslutat samtalet visar det sig att skilsmässa är på tal och att de har bråkat. Kevin berättar att det uppstått en konflikt gällande pengar. Han antas försörja sin fru och hon hanterar sina egna fickpengar som hon tjänar tack vare ett bra avlönat jobb på ett hotell i stan. Själv kämpar han med att betala hyra och sina kursavgifter på universitetet. Det är viktigt för honom att fortsatta utbilda sig, och det är viktigt att träffa människor som oss för att utvecklas. ”Ni ger mig lite lunchpengar, men jag ser det som en långsiktig investering, en annan slags erfarenhet och vem vet vad ni kommer fram till. Ni kanske kommer tillbaka med en produkt som kan hjälpa även mig i vardagen med att ladda telefonen.” 

Konflikten är lite oklar men det verkar handla om att Kevin antas bidra med mer pengar. Han känner ett stort ansvar för sin fru och berättar lite desperat om hur hon häromkvällen efter ett bråk bara drog. Det var kväll och mörkt och han visste inte var hon tog vägen eller om hon ens var i säkerhet. Vad som helst kan hända när mörkret faller i Mathare, och en ung kvinna ska inte gå genom området ensam. Han förklarar att det är på hans ansvar, att hennes far kommer att hålla honom ansvarig om något skulle handa. Han följer henne även tidigt om mornarna till mataton då solen inte ännu gått upp. Genom hela samtalet är han noga med att förtydliga att uppbrottet är ömsesidigt och att det går diplomatiskt till. Hon ska helt enkelt ta sina saker och flytta till sin syster. Men innan någonting drastiskt sker ska de prata mer ikväll.

Samtalet tar en vändning när Kevin avslöjar att han fått ett nytt jobb. Han kommer precis från universitetet som samarbetar med Must och engagerar sig i deras arbete gällande Mathares utveckling. Han sökte jobbet för ett tag sedan och trodde mest att det var en uppföljning han skulle till idag när de ringde. Men det visade sig vara en anställningsintervju och han var en av de sammanlagt 20 som fick ett jobb. Det var hårt söktryck och vi gratulerar honom om och om igen. Han berättar att jobbet har med communityplanning att göra. Med blå målarfärg ska han markera husen i Kosovo med bokstäver och nummer, precis som han gjorde med mapingen, och rapportera in antalet boende i varje hushåll. Han kommer även att assistera i arbetet att strukturera informationen. Därefter väntas en doktor komma förbi för att testa samtliga för HIV/AIDS. Han lägger även till att han kommer att tjäna tre gånger så mycket som sin fru och att hon har dålig tajming. Vi anar en glimt av ironi och samtidig sorg. Inget uppbrott sker smärtfritt.

Kevin började plugga ekonomi på universitetet för att ganska snart inse att han ville byta till journalistik. Hans passion grundar sig i att berätta en historia, Mathares historia.

Mathare är precis som New York, Mathare sover aldrig.

Då och då får han en krönika publicerad i The Daly Nation, Kenyas ledande nyhetstidning. Han skriver om allt ifrån politik till vardagen i Mathare. Hans kontakter med tidningen har gjort det möjligt att låta fler röster från Mathare göra sig hörda. En dag ringer Kevin och hans röst låter uppspelt. Tillslut lyckas vi urskilja från strömmen av ord att en artikel blivit publicerad, sidan 10 i helgbilagan. Vi tar oss ut på jakt efter en tidning. Missmodiga slår vi oss ner på en etiopisk restaurang för lunch, ingen tidning har synts till. Av en slump kan servitören bistå med sitt ex och vi bläddrar hungrigt igenom tidningen. Finner en artikel om The break up. En kenyans bild av vilka råd man ska följa den dagen uppbrottet är ett faktum. Råd som att undvika alkohol och att göra slut på samma plats där ni fann kärleken, blandas med en beskrivning av hur kenyaner lätt temperamentsfulla ibland tar till att kasta tallrikar for att förtydliga sitt missnöje över situationen. Du bör även undvika att kritisera din före detta om du anar att hon för tillfallet är labil till följd av den känsliga situationen. Vi ser på Kevin och söker efter en glimt temperament, ska vi anta att hans diplomatiska uppbrott måste hettat till vid ett tillfälle? Jag minns även min eftertänksamhet då när jag upptäckte att artikeln var skriven av hans vän och inte han själv. Den glädje han uttryckte som sprang ur en slags faderlig stolthet, som vi först misstog för att vara en fantastiskt, självisk, eufori över sin egen bedrift.

Vi traskar genom Kosovo. Begrundar det fina med att vi alltid delar en tystnad emellanåt i vara samtal. Då när en historia når sitt slut. Och vi bada tillåts låta blicken cirkulera tankspritt. Jag följer hans bestämda steg nar han flyter fram längs välkända röriga avenyer. Hans garv. Hur han kallar till sig vänner och vänners barn för att presentera för oss. Snälla händer tar i hand och varma famnar om varandra. Han älskar sitt folk. Och så många gånger har poängterat sin vision för oss, att han inte vill lämna Mathare förens alla är omvända. Han vill få alla att inse att om någonting ska förändras måste du själv ta tag i saken.  Tillsammans är de starka. Kick poverty out of Mathare!

Kevin tar ett varmt stadigt tag om en mans hand, han vänder sig mot oss och nickar menande mot mannen. Ser ni, titta! Vi tittar frågande från den ena mannen till den andra. Det är min bror! Brodern är längre och ansiktet fårat. Hans stora ögon trollbinder oss. Jag frågar storebror om hur Kevin var som liten. Han pekar på det smutsiga avfallet som rinner ner längs kanalerna. Kevin skulle städa upp det där, bara han kunde tjäna en hacka. Då och idag Han ser pengar i allt! Jag ber honom att förklara och han förtydligar att Kevin haft alla slags jobb du kan tänka dig, han har dragit kärror med varor till och från stan och även jobbat som matatu konduktör. Jag väljer att läsa in Kevins nyfikenhet i broderns uttalande och även hans vilja att förändra Mathare när jag tänker på hans händer som röjer upp i avloppen. George, brodern, berättar att han är på besök över helgen, annars bor han på landsbygden, i central province, där han driver en restaurang. Precis som Kevin är han uppvuxen strax intill Mathare, inne på mental sjukhusets område där mamma jobbade. Han minns tillbaka tillsammans med mig, hur Mathare förr i tiden var en obehaglig plats man höll sig borta ifrån. Så småningom tog syskonen sig alltmer in på området och involverades bland människorna som bodde där. Mamma var alltid så rädd! För Mathare och för vår skull. Tillslut tog vi henne med oss, skyddade henne som livvakter när vi gick genom området för att handla lite grönsaker. Efter den dagen släppte det mer och mer och hon började acceptera Mathare och inse att där fanns anständiga människor likväl som kriminella. Själv har han hållit sig borta från en kriminell bana, även om många vänner runt omkring honom fastnat i sådana.

Lead a clean life- and the rest will come.

Akta getterna! Utbrister Kevin och jag vänder mig om, tar ett steg åt sidan för att undvika flocken som traskar förbi mig. Han skrattar. Du blir alltid så rädd, för allt! Jag ler tillbaka. Och han är alltid rädd om oss båda, Hanna och mig, att vi ska råka slå i huvudet, att vi inte ska klara oss helskinnade ner för en brant passage. Även på avstånd har han stenkoll på vem som närmar sig oss, redo att gripa in om en berusad man blir för påträngande. Kevin tar ett bloss och låter blicken dröja sig kvar som fångad av en tanke. Som så många gånger tidigare lämnar han obemärkt över det sista blosset, fimpen, till en aningen berusad lite luggsliten bekant.