Väntan- 12 april

Vi blir frustrerade över att det inte händer någonting. Vi får inte kontakt med vår handledare Irene, vi känner att vi har tagit ikapp annat arbete med projektet som vi inte hunnit med annars. Vi känner oss redo att ta projektet till nästa nivå, men inget händer.

Efter frustrerande suckar och stamp i golvet bestämmer vi oss för att åka down town för åtminstone göra någonting. Vi går en bit längs Waikaki way för att hitta en matatu som ska ta oss ner till stan. Det dröjer inte länge för än en ung kille viftar in oss i en Matatu. Vi är de första passagerarna, men snart fylls minibussen och det bär av. Nu är det spännande igen! Upptäckarlustan tillfredsställs. Vi undrar hur vi ska veta när vi ska kliva av? Jag undrar samtidigt hur chauffören och inkastaren vet vilka som faktiskt väntar på matatu. Det finns liksom inga busstop eller tidtabeller. Men det verkar fungera ändå. Trafiken går långsamt, men är otroligt intensiv. Jag har ännu inte riktigt kunnat urskilja några särskilda trafikregler, mer än att vänstertrafik är det som oftast är gällande.

Fler och fler människor är i rörelse på gatorna och vi förstår att nu har vi kommit ner till stan. Det myllrar av folk. Tempot är aningens högre här än i Westlands där vi bor men fortfarande råder inget europeiskt storstads tempo. Nairobis stadskärna är ingenting som imponerar. Husen är ocharmiga och inget i stadsplaneringen är gjort för att öka trivseln.

Vi tar oss till slut upp i Kenyetta International Conference Center. Det är en 27 våningar hög byggnad där vi får se Nairobi från ovan. Inga spår från gårdagens upplopp som handlade om politiker vilka åtalats i domstolen i Haag för folkmord och annat syns. 
/Hanna